En nolla - även i blodet

Jag och Anna var på blodcentralen idag för provtagning. När jag bodde i Motala gick jag och lämnade blod då och då. Varför jag inte fortsatte efter att jag flyttat vet jag inte. Ursäkter finns det gott om men i det här fallet duger faktiskt ingen. Nåväl. Sköterskan berättade att det var extra stor brist på blod med just min blodgrupp, 0. Jag kände mig betydelsefull och lite glad. Ända tills jag kom på att brist på blod med min blodgrupp även innebär att jag heller inte kan FÅ något blod, om det skulle hända mig något.
Damn.

Vårens och våfflornas inverkan på mig

Så är då våren för i år på sitt första besök. Det är pappor med barn i parken och gula, lila, vita krokusar på marken. Himlen är jätteblå och i takt med att ljuset kommer tillbaka känns ju allt som bekant så mycket lättare. Sägs det. Alla säger det, hela tiden och till alla. Jag också. Men sanningen är att tillsammans med våren kryper också något tryckande och tungt in i mitt bröst. Allt ska hända på en och samma gång, det är påsk och pingst och fest och almanackan rådfrågas, fylls i och snart är varenda helg fram till midsommar uppbokad. Jag vet att min längtan efter sommar och sol redan i april kommer att förbytas till längtan efter höst och hemmamys. Ska det vara så, va, va, va? Jag försöker ändra på det, ändra mitt sätt att tänka. Det är mycket som måste ändras, men jag jobbar på det.

En oerhört trevlig sak med våren är dock Marie Bebådelsedag, Vårfrudagen, som genom ett hörfel på medeltiden lär ha blivit Våffeldagen. Maria fick veta att hon var på smällen och vi firar det genom att äta våfflor. Fantastiskt fint faktiskt. Jag älskar våfflor. Norra Liden-kollektivet bjöd igår in mig och grannarna Malin och Alistair på våffelkalas. Det var första gången som skotske Alistair var på ett sådant och det verkade gå hem. För att inte göra bort mig alldeles utan ge de övriga en fair chans på våfflorna hade jag redan till frukost gräddat mig tre stycken. Ändå åt jag nog mest av alla. Faktum är att jag snart tänkte göra några till kvällsmat - det kan aldrig vara bra att sluta med våffelfrossandet så... abrupt.

Sommartider hej hej

Det är den 24 mars och jag har just gått in från balkongen eftersom det var för varmt att sitta där iklädd jeans och linne. Borde jag byta om till bikini?

Jag - en lärarinna från Munkedal?

Jag har just insett att jag lider av lätt frisörskräck. Andra lider av tandläkarskräck, spindelfobi eller inbillad fulhet, men min vånda är alltså frisörskräck. Egentligen vet jag inte riktigt vad problemet är, men jag upplever verkligen ren och skär pina så fort jag måste gå och klippa mig. Jag saknar förmodligen förmåga att kommunicera med just yrkesgruppen frisörer. Den där känslan som andra verkar få ("åh, TÄNK om jag kunde få till håret så här fint hemma också...") har hos mig aldrig infunnit sig. Jag är oftast allt annat än glad när jag går raka vägen hem för att tvätta ur all spray och se om jag lyckas få det att se ut som jag vill, det vill säga okammat och ostajlat. Det brukar fungera.

Idag var det dags för mig att motvilligt sätta mig i frisörstolen igen. När jag gick därifrån såg jag ut ungefär som Marie Lindberg, hon schlagerskolfröken. Tantig, tråkig. Nä, nästa gång är det Anna och kökssaxen i Norra Liden-kollektivet som gäller igen, för där på pallen i badrummet känner jag ingen frisörskräck. De bästa frisörerna är helt klart såna som inte är det på riktigt. Snyggt blir det också. Och kul har man under tiden! Dessutom kostar det bara en fika eller en öl. Nästan för bra för att vara sant.

Ursprung

Nu har jag sett varifrån Einar kommer - han jag älskar. Från en av de där öarna där bländande vita små hus ligger lika tätt som planlöst. Från ett ställe där horisonten är överallt och det inte går att värja sig mot allt det blåa. För mig är det en främmande miljö. Han är hav och jag är land. Mina fötter vet inte hur de ska ta sig fram på klippor, men de hittar i skogen.

Tillsammans kommer vi att hitta överallt.

Kastrullbarn

Litet barn som bars runt i stor kastrull på Saronkyrkans second hand, vansinnigt god varm Valrhona-choklad på Chokladbaren och en träffande spontanpresent från Anna. Det var gräddklickarna på det goda mos som hela gårdagen bestod av.

Åh, jag älskar att vara på göteborgsk mark igen!