Så är då våren för i år på sitt första besök. Det är pappor med barn i parken och gula, lila, vita krokusar på marken. Himlen är jätteblå och i takt med att ljuset kommer tillbaka känns ju allt som bekant så mycket lättare. Sägs det. Alla säger det, hela tiden och till alla. Jag också. Men sanningen är att tillsammans med våren kryper också något tryckande och tungt in i mitt bröst. Allt ska hända på en och samma gång, det är påsk och pingst och fest och almanackan rådfrågas, fylls i och snart är varenda helg fram till midsommar uppbokad. Jag vet att min längtan efter sommar och sol redan i april kommer att förbytas till längtan efter höst och hemmamys. Ska det vara så, va, va, va? Jag försöker ändra på det, ändra mitt sätt att tänka. Det är mycket som måste ändras, men jag jobbar på det.
En oerhört trevlig sak med våren är dock Marie Bebådelsedag, Vårfrudagen, som genom ett hörfel på medeltiden lär ha blivit Våffeldagen. Maria fick veta att hon var på smällen och vi firar det genom att äta våfflor. Fantastiskt fint faktiskt. Jag älskar våfflor. Norra Liden-kollektivet bjöd igår in mig och grannarna Malin och Alistair på våffelkalas. Det var första gången som skotske Alistair var på ett sådant och det verkade gå hem. För att inte göra bort mig alldeles utan ge de övriga en fair chans på våfflorna hade jag redan till frukost gräddat mig tre stycken. Ändå åt jag nog mest av alla. Faktum är att jag snart tänkte göra några till kvällsmat - det kan aldrig vara bra att sluta med våffelfrossandet så... abrupt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment