Jag har just insett att jag lider av lätt frisörskräck. Andra lider av tandläkarskräck, spindelfobi eller inbillad fulhet, men min vånda är alltså frisörskräck. Egentligen vet jag inte riktigt vad problemet är, men jag upplever verkligen ren och skär pina så fort jag måste gå och klippa mig. Jag saknar förmodligen förmåga att kommunicera med just yrkesgruppen frisörer. Den där känslan som andra verkar få ("åh, TÄNK om jag kunde få till håret så här fint hemma också...") har hos mig aldrig infunnit sig. Jag är oftast allt annat än glad när jag går raka vägen hem för att tvätta ur all spray och se om jag lyckas få det att se ut som jag vill, det vill säga okammat och ostajlat. Det brukar fungera.
Idag var det dags för mig att motvilligt sätta mig i frisörstolen igen. När jag gick därifrån såg jag ut ungefär som Marie Lindberg, hon schlagerskolfröken. Tantig, tråkig. Nä, nästa gång är det Anna och kökssaxen i Norra Liden-kollektivet som gäller igen, för där på pallen i badrummet känner jag ingen frisörskräck. De bästa frisörerna är helt klart såna som inte är det på riktigt. Snyggt blir det också. Och kul har man under tiden! Dessutom kostar det bara en fika eller en öl. Nästan för bra för att vara sant.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment